Focke-Wulf Fw 190, känt som “Würger” (törnskata), var ett av Luftwaffes mest framstående stridsflygplan under andra världskriget. Detta enmotoriga jaktplan, skapat av Kurt Tank, utmärkte sig genom sin robusta konstruktion, mångsidighet och flera tekniska innovationer. Fw 190 blev snabbt en fruktad motståndare och spelade en avgörande roll i många av krigets luftstrider, både på öst- och västfronten.
En ny generation jaktplan
I slutet av 1930-talet insåg det tyska luftfartsministeriet (RLM) behovet av ett komplement till Messerschmitt Bf 109, Luftwaffes dåvarande primära jaktplan. RLM ville säkra framtida behov och gardera sig mot potentiella problem med tillgången på Bf 109:ans Daimler-Benz DB 601-motor. Focke-Wulfs chefsingenjör, Kurt Tank, fick uppdraget att utveckla ett nytt jaktplan. Tank hade en tydlig vision: Fw 190 skulle vara en “tjänstehäst”, ett robust, mångsidigt och tillförlitligt flygplan, snarare än en renodlad “kapplöpningshäst” optimerad enbart för maximal hastighet.
Tekniska innovationer
Fw 190 var en teknisk bedrift på flera sätt. Till skillnad från många samtida jaktplan, som använde vätskekylda radmotorer, valde Tank en BMW 801 stjärnmotor. Detta var ett djärvt val, då stjärnmotorer ansågs ha högre luftmotstånd. Men BMW 801:an var kraftfull, pålitlig och, viktigast av allt, tillgänglig. En stor utmaning var kylningen. För att minimera luftmotståndet placerades motorn i en mycket tight motorkåpa. Lösningen blev en fläkt placerad bakom propellern, som roterade tre gånger snabbare än propellern och tvingade luft genom motorns kylflänsar, vilket beskrivs i detalj av Britannica.
En annan innovation var användningen av stötstänger istället för vajrar för att styra rodren. Detta gav piloten en mer direkt och precis kontroll över flygplanet, med mindre risk för glapp och fördröjning. Fw 190 var också ett av de första flygplanen med en enhetlig cockpit-huv i plexiglas, vilket gav piloten utmärkt sikt runtom.
Fw 190:s beväpning var också anmärkningsvärd. Standardbeväpningen bestod inledningsvis av två 7,92 mm MG 17 kulsprutor i motorkåpan och två 20 mm MG FF kanoner vid vingrötterna, och senare två 20mm MG 151/20 kanoner. Vissa varianter bar även ytterligare två 20 mm MG 151/20 kanoner längre ut på vingarna. Senare i kriget, speciellt i Sturmböcke-versionerna, användes även 30 mm MK 108 kanoner, som var förödande mot bombplan.
Fw 190 i strid: Överlägsenhet och anpassning
När Fw 190 A-1 introducerades i tjänst över Frankrike i september 1941, visade den sig snabbt vara överlägsen den brittiska Spitfire Mk V i de flesta avseenden, särskilt i rollhastighet och dykförmåga. Denna överlägsenhet varade fram till introduktionen av Spitfire Mk IX i juli 1942, som återställde balansen. Fw 190:s kraftfulla beväpning gjorde den inte bara till en farlig motståndare i luftstrid, utan också till en effektiv bombplansförstörare.
En viktig händelse inträffade i juni 1942, när en tysk pilot av misstag landade sin intakta Fw 190A på en RAF-bas i Wales. Detta gav britterna en ovärderlig möjlighet att i detalj studera flygplanet. Testerna bekräftade Fw 190:s styrkor, men avslöjade också vissa svagheter, information som påverkade utvecklingen av allierade jaktplan, bland annat Spitfire Mk IX, som optimerades för att bättre kunna möta Fw 190. The Aviation Geek Club beskriver detta i detalj.
Under sommaren och hösten 1943 spelade Fw 190 en avgörande roll i att slå tillbaka den amerikanska arméflygvapnets obevakade dagbombardemangsoffensiv. Specialiserade enheter, utrustade med Fw 190, bar upp till fyra extra 20 mm kanoner i gondoler under vingarna, användes i massattacker för att bryta igenom formationerna av B-17 Flying Fortress och B-24 Liberator. Men framträdandet av P-38 Lightning och P-47 Thunderbolt, utrustade med fälltankar, över Tyskland sent 1943, begränsade Fw 190:s roll som bombplansförstörare, och ankomsten av P-51 Mustang försatte Fw 190 i ett permanent underläge i höghöjdsstrider.
Varianter och roller
Fw 190 var ett mycket mångsidigt flygplan som anpassades för en rad olika roller. A-serien var den första och mest omfattande, med varianter från A-0 till A-9. Några viktiga A-varianter inkluderar:
Fw 190 A-1: Första produktionsmodellen, beväpnad med fyra 7,92 mm MG 17 maskingevär.
Fw 190 A-2: Introducerade 20 mm MG 151/20 kanoner i vingrötterna, vilket ökade eldkraften.
Fw 190 A-3: Utrustad med en kraftigare BMW 801 D-2 motor.
Fw 190 A-4: Introducerade MW 50 vatten-metanolinsprutning för ökad motoreffekt.
Fw 190 A-5: Förlängd motorinstallation för förbättrad tyngdpunkt.
Fw 190 A-6: Lättare vinge och ökad flexibilitet för beväpning.
Fw 190 A-7: Standardiserade 13 mm MG 131 maskingevär i nosen.
Fw 190 A-8: Den mest producerade varianten, med MW 50 som standard och ytterligare förbättringar.
Fw 190 A-9: Den sista A-varianten, med en kraftfullare BMW 801 S motor.
Utöver A-serien utvecklades Fw 190F och G som dedikerade attackflygplan (Schlachtflugzeug). Dessa hade extra pansar för att skydda piloten och vitala delar, och kunde bära en betydande bomblast. Fw 190G var en långdistansversion med möjlighet att bära fälltankar.
För att förbättra prestandan på hög höjd utvecklades Fw 190D, ofta kallad “Dora-nio”. Denna variant hade en vätskekyld Junkers Jumo 213-motor istället för den traditionella stjärnmotorn. Jumo 213-motorn, som tidigare uteslutande använts i bombplan, levererade 1776 hästkrafter, med en boost till 2240 hästkrafter via vatten-metanolinsprutning. National Air and Space Museum har en Fw 190 D-9 i sin samling. En specialvariant för jakt mot tunga bombplan var “Sturmböcke” (Stormbockar). Dessa var tungt bepansrade och beväpnade, ofta med 30 mm MK 108 kanoner, för att kunna slå ut bombplan med få träffar.
Både MW 50 (vatten-metanolinsprutning) och GM-1 (lustgasinsprutning) användes för att tillfälligt öka motorns prestanda. MW 50 fungerade genom att spruta in en blandning av vatten och metanol i motorns cylindrar. Vattnet sänkte förbränningstemperaturen, vilket tillät högre laddtryck och därmed mer effekt. Metanolen fungerade som ett antidetonationsmedel och bidrog också till effektökningen. GM-1, å andra sidan, ökade syretillförseln till motorn genom att tillföra lustgas, vilket också resulterade i en tillfällig effektökning, särskilt på höga höjder.
För att ytterligare öka Fw 190:s flexibilitet utvecklades en mängd olika *Umrüstbausatz* (U) och *Rüstsatz* (R) kit. Dessa var modifieringssatser som kunde monteras på flygplanen, antingen i fabriken (U) eller i fält (R), för att anpassa dem till specifika uppgifter. U-satserna inkluderade varianter för bombfällning, spaning, nattjakt och torpedbombning. R-satserna fokuserade främst på beväpningsmodifieringar, såsom installation av tyngre kanoner och raketer.
Fw 190 på östfronten och efter kriget
Fw 190 spelade en viktig roll även på östfronten, inte bara som jaktplan utan också i markattackrollen. Dess robusta konstruktion och tåliga motor gjorde den väl lämpad för de krävande förhållandena på östfronten. Fw 190 användes framgångsrikt mot sovjetiska stridsvagnar och marktrupper.
Efter kriget fortsatte Fw 190 att användas av flera länder. Frankrike beställde 64 Fw 190 A-5/A-6, och Turkiet köpte 72 Fw 190 A-3a, som var i tjänst fram till 1947. I Sverige nödlandade en Fw 190A-8 utanför Malmö i krigets slutskede. Delar från detta flygplan finns bevarade hos Forced Landing Collection.
Arvet efter ett mästerverk
Focke-Wulf Fw 190 är ett bevis på tysk ingenjörskonst och Kurt Tanks vision. Dess tekniska innovationer, mångsidighet och effektivitet i strid gjorde det till ett av Luftwaffes mest betydelsefulla flygplan. Fw 190:s inflytande sträckte sig bortom andra världskriget och påverkade utvecklingen av flygplan världen över. Vidareutvecklingen av Fw 190, Ta 152, döptes efter Kurt Tank som ett erkännande av hans bidrag. Än idag finns Fw 190 bevarade på museer, och dess historia fortsätter att fascinera flygentusiaster. Mer information om Fw 190:s användning i andra länder finns hos Warbirds Resource Group.
